Biträdande borgmästare Sanna Vesikansas tal ”Tankar om organisationernas ställning vid landskapsreformen” vid seminariet Frivilligverksamhet när samhället förändras
Tid: Onsdagen den 9.5. klo 13:25 (seminariet kl 13:00-15:15)
Plats Lilla Parlamentet, Infocentralen

Mina damer och herrar, bästa åhörare

Mitt namn är Sanna Vesikansa och jag är biträdande borgmästare för social- och hälsovård. Jag är väldigt glad över att ha blivit bjuden hit.

Aktiva människor som arbetar för att hjälpa sin nästa har alltid gjort ett starkt intryck på mig. Själv bor jag helst i en sådan stad där invånarna bryr sig om varandra. Här känner jag mig hemma. Kanske borde vi träffas oftare, så att vi får det tydligt bekräftat för varandra att vi som bryr oss om våra medmänniskor egentligen är ganska många.

Jag tänkte tala under rubriken ”Tankar om organisationernas ställning vid landskapsreformen”. Mitt perspektiv är främst social- och hälsovård eftersom det är mitt område.
Jag ska börja med att tala lite om nuläget och hur jag ser på volontärernas och föräningarnas betydelse för Helsingfors.

Föreningarnas förlovade land
I dag ser de flesta det som självklart att staden ska erbjuda tjänster som stöder de allra svagaste i deras vardag och liv. Ändå spelar föreningar en stor roll genom att de mycket effektivt kompletterar stadens tjänster. Låt oss gå längre bakåt i tiden. Vi finner då att många av de socialvårdstjänster som vi idag uppfattar som självklara har sin början i humanitärt arbete utfört av ideella  föreningar. Allmännyttiga organisationer verkade tidigt på detta område och kom med nya lösningar och visade vägen.

Det sägs att Finland är föreningarnas förlovade land. Enligt patent- och registerstyrelsens uppgifter finns det mer än 105 000 föreningar i Finland. Jag har sett en uppskattning om att tre fjärdedelar av alla finländare under något skede av sitt liv är medlem i åtminstone en förening. Föreningslivet är med andra ord en del av vår kultur.

I Helsingfors har vi en rik flora av olika föreningar. Detta gäller inte minst social- och hälsovården: ungefär 200 föreningar inom denna sektor får verksamhetsbidrag av staden varje år. Under årtiondenas lopp är det ett mycket finmaskigt nät av aktörer som vuxit fram då Helsingfors stad närt aktiva föreningar som skapar mervärde.

Inom social- och hälsovårdssektorn samarbetar och stöder Helsingfors stad föreningarna i huvudsak på följande sätt:

• Staden ber föreningarna delta i utvecklingsarbete av tjänster. Staden ber också föreningarna delta i olika projekt och i utvärdering av stadens tjänster. Ett exempel på utvecklingsarbete där staden bjudit in föreningar att vara med är utvecklingen av stadens familjecentraler. Föreningar har också deltagit i projektet Ett rökfritt Helsingfors.
  
  
• Social- och hälsovårdsnämnden beviljar verksamhetsbidrag. Årligen betalas ungefär 6,5 miljoner euro i bidrag till föreningarna.
  
  
• Föreningarna kan också få stöd av staden genom att de tillåts ha verksamhet i stadens lokaler.
  
  
• Stadens social- och hälsovårdssektor upphandlar köpta tjänster av föreningarna och stiftelser för sammanlagt cirka 144 miljoner euro varje år.

En förening kan både få bidrag av staden och ha ett avtal om att sälja köptjänster till staden. Inom social- och hälsovården har ett tiotal föreningar denna dubbelroll. Det är dock viktigt att komma ihåg att samma verksamhet inte kan få understöd och samtidigt köpas av staden. När beslut fattas om bidrag och upphandling av köptjänster utreds situationen alltid. Upphandling av tjänster sker genom offentlig upphandling.

Kompletterar stadens tjänster

Utan att överdriva kan jag säga att den tredje sektorn och föreningarna uppfyller ett viktigt behov. Staden gör självfallet mycket för sina invånare. I många fall gör Helsingfors stad mer än vad nationell lagstiftning och minimikrav förutsätter.
Föreningarna ersätter alltså inte stadens verksamhet, men de kompletterar den.

Inte minst på svenskspråkigt håll finns det aktiva organisationer som effektivt kompletterar stadens tjänster på svenska.
Exemplen på hur föreningar på ett viktigt och meningsfullt sätt kompletterar stadens tjänster är många. Det kan till exempel handla om att ordna fritidsaktiviteter för utvecklingsstörda eller erbjuda kamratstöd och självhjälpsgrupper till närståendevårdare. Det är också trevligt med föreningar som kan ge pensionärslivet lite guldkant då och då med något extra.

Föreningarna gör fortfarande pionjärarbete. Det kan de eftersom de utgör en otroligt kreativ resurs. Ofta går det ju till så att då några individer upptäcker att de har gemensamma intressen och behov grundar de en förening för att kunna tillfredsställa dessa.

Stadens beslutsfattare och tjänstemän försöker förutse invånarnas behov nu och i framtiden. Stadens maskineri kan dock vara ganska tungrott när det gäller att reagera snabbt och ta fram nya tjänster. Det beror nödvändigtvis inte på byråkrati. Stadens tjänstemän måste agera ansvarsfullt, staden är underställd ekonomiska ramar och långsiktiga planer.

En förening kan mycket smidigare och snabbare än staden prova på nya verksamhetsformer då behov uppstår.

Helsingfors stad uppmuntrar till experiment och att man provar olika lösningar. Staden har skrivit i sin strategi att:
”Helsingfors uppfattar sin roll allt mer som skapare av förutsättningar och möjliggörare, Helsingfors skapar aktivt partnerskap med medborgarorganisationer och med alla som är intresserade av att göra staden levande.”

Partnerskap med staden

Dessutom kan vi inte överskatta föreningslivets betydelse för alla dem som är med i de olika föreningarna. För visst är det ju fint att kunna dela ansvar i någon fråga som man tycker är viktig. Visst är det härligt att tillsammans kunna fatta beslut om angelägenheter som känns viktiga, göra en insats som har betydelse och känna sig delaktig.

Många tjänster kunde vi inte ha utan volontärer. Det finns ca 2000–2500 volontärer vid Helsingfors social- och hälsovårdstjänster. Antalet varierar något under året.

Merparten av stadens frivilliga är aktiva inom sjukhus-, rehabiliterings- och omsorgstjänsterna vid servicehus och servicecentraler för de äldre. Den frivilliga sjukhusverksamheten för hälso- och missbrukarvården har koncentrerats till Malms och Haartmans sjukhus, medan de frivilliga inom den psykiatriska vården och missbrukarvården mest gör insatser inom kamratstödet samt guidar i centralen för hälsa och välbefinnande i Fiskehamnen.

Volontärerna har en central betydelse för Helsingfors social- och hälsovårdstjänster. De påminner oss om att stadens tjänster uttryckligen handlar om stadsbornas gemensamma tjänster. I ett lyckat frivilligarbete kombineras viljan att hjälpa och ett äkta behov. Det är viktigt att servicen fungerar utan volontärer, men detta minskar inte behovet av den extra hjälp som dessa bidrar med.

Trots att volontärerna är viktiga för oss är deras roll fortfarande oklar i vårdreformen. Den här saken måste snarast redas ut.

 
Helsingfors kritiskt till vård- och landskapsreformenNi vet säkert att Helsingfors stad ställer sig mycket kritisk till reformen. I april beslutade Helsingfors stadsfullmäktige nästan enhälligt att riksdagen ska ges ett utlåtande enligt vilket regeringens förslag till landskaps- och vårdreform inte bör godkännas. Jag tänker inte desto närmare gå in på stadens kritik av den planerade reformen. Helsingfors är inte ensam om att
framföra hård kritik mot reformförslaget. Stora städer har uttalat sig kritiskt om reformen. I maj håller Helsingfors, Esbo, Grankulla och Vanda stadsfullmäkti-gen ett gemensamt krismöte om landskaps- och vårdreformen.

Här följer några plock ur de mest centrala argumenten mot ett förverkligande av reformen i dess nuvarande form:

• Reformens mål om mindre skillnader i hälsa och välfärd, jämlik tillgång till service kommer inte att förverkligas. Reformen betonar valfrihet mer än jämlikhet.
  
  
• Reformens mål om att minska kostnaderna kommer inte heller enligt He-singfors uppfattning att bli verklighet. Det står klart att landskapet Nyland, där Helsingfors alltså ska ingå, redan under sitt första år kommer att uppvisa ett finansieringsunderskott på 300 miljoner. Under åren som följer ökar underskottet.
  
  
• Reformen innebär risker för de mest utsatta i vårt samhälle. Med reformen skapas en helt ny förvaltningsnivå och ny byråkrati som splittrar makt och ansvar. Då produktionen av tjänster splittras på många aktörer blir det svårt att integrera och sammanfoga tjänster för de allra mest utsatta, som behöver flera olika typer av social- och hälsovårdstjänster.
  
  
• Reformen har omfattande konsekvenser för Helsingfors stads ekonomi och ökar osäkerheten i ekonomin under de kommande åren.
  
  
• En annan fråga som väckts är hur servicen på svenska ska tryggas i reformen. Förslaget har fått mycket kritik på den punkten.

 
Tredje sektorn och landskapsreformenEn viktig fråga är vad den tredje sektorn ska spela för roll om reformen blir verklighet.

Enligt förslaget ska också allmännyttiga organisationer och föreningar kunna vara tjänsteproducenter. Det heter att organisationerna har goda förutsättningar att producera social- och hälsovårdstjänster som betalas med kundsedel eller enligt en personlig budget. Tjänsteproduktionen och den allmännyttiga verksamheten ska dock vara tydligt åtskilda.

Vid en första anblick verkar ju detta mycket lovande. Man kan kanske rentav tänka sig att reformen innebär en större roll för den tredje sektorn. Vilka möjligheter finns inte här? Man kan kanske till och med tänka sig en förening
eller föreningar som tillsammans äger och driver en vårdcentral eller varför inte ett helt sjukhus!

Ändå stöter jag på uttalanden från den tredje sektorn som uttrycker stor oro inför framtiden. De ser inte alls på framtiden med ro. Oron gäller bland annat vad som händer med den förebyggande verksamheten och alla dem som behöver långvariga vårdrelationer.

Klarar föreningarna sig i konkurrensen?
Man bör komma ihåg detta. Reformen öppnar en stor marknad som är mycket intressant för stora internationella spelare. Pengarna i vården kommer i huvudsak från staten som kanaliserar dem till landskapen. Landskapen delar ut
pengarna till de aktörer som finns på marknaden. De som lyckas få många och lukrativa kunder vinner.

Företag som verkar inom branschen har naturligtvis insett detta. Och de är aktiva. Stora vårdjättar köper också upp mindre
vårdbolag. Även Samfundet Folkhälsan har fått förfrågningar om de skulle vilja sälja sin verksamhet.

Frågan ställer sig. Är de enskilda aktörerna inom den tredjesektorn starka nog? Är till exempel små stiftelser eller föreningar starka nog att stå sig i konkurren-sen mot stora internationella aktörer som har stora resurser bakom sig?

Är det vi nu ser början på en utveckling som i vissa fall kommer att leda till lokala monopol i privat ägo och finns det i en sådan verklighet utrymme för den tredje sektorn? Redan nu ser vi att det finns risker att marknader inte funkar och det finns bara en eller två aktorer.

Vad händer med den förebyggande verksamheten
En stor del av den tredje sektorns verksamhet handlar om förebyggande social- och hälsovård. Frågan för de organisationer är då vem de ska samarbeta och ingå partnerskap med. Men också här måste jag säga att frågetecknen tyvärr blir fler än svaren.

Om vi håller oss till Helsingfors, lyder frågan om föreningarna ska vara partner med Helsingfors stad, landskapet Nyland eller om de kanske ska förhandla om verksamhetsbidragen med tjänstemännen på finansministeriet.

En viktig fråga är hur Helsingfors stad kan understöda förebyggande verksamhet i samma utsträckning som nu. Kommer ett landskap som tyngs av ett stort underskott att kunna stöda allmännyttiga organisationer eller är det just i stödet till dem som nedskärningarna görs först?

Många föreningar har grundats för att uppfylla ett specifikt lokalt behov.
Hur påverkas verksamheten om staden inte längre är den närmaste samarbetspartnern? En annan fråga är om alla lyckas anpassa sig till den nya verkligheten.

Måhända blir det så att flera mindre organisationer måste förena sina krafter och gå samman för att bli större aktörer på marknaden. Det här låter som en möjlig lösning för att trygga verksamheten. Men samtidigt undrar jag om det inte innebär en risk för att enskilda organisationer förlorar något av sin identitet. Mycket hänger på hur verksamheten läggs upp och hur man tar hand om sina medlemmar i tider av förändring.

Jag har tyvärr inte svar på dessa frågor. Att försöka ge närmare svar skulle vara liktydigt med att gissa och spekulera.

Social och hälsovårdsministeriet har bett Tuija Brax utreda ur den tredje sektorns synvinkel vilka följder den planerade reformen kommer att få för dem.

Stor ovisshet och osäkerhet omger alltså hela förslaget till reform. Reformen för tankarna till Pandoras ask. Vi vet inte vad som finns i asken och vilka följderna blir om vi öppnar dem.

Kanske beslutsfattare efter begrundan och eftertanke kan samsas om en annan reform – som i högre grad än nu utgår från människornas verkliga behov och mindre beaktar företagens vinstbegär. En reform som ser ett värde i den tredje sektorn och i att människor engagerar sig för varandra. En reform som beaktar lokala behov och inte för beslutsfattarna längre bort från invånarna.

I Helsingfors väntar vi inte på reformen. Vi utvecklar våra social- och hälsovårdstjänster. Vi satsar på tidigt ingripande och förebyggande verksamhet. Vi integrerar social- och hälsovårdstjänster så att de mest utsatta medmänniskorna får hjälp och inte lämnas i sticket. I Helsingfors spelar den tredje sektorn en viktig roll särskilt inom det förebyggande arbetet. Jag hoppas att vi i Helsingfors tillsammans även i framtiden ska kunna bygga vidare på vårt sam-arbete med eller utan reform.

Mina damer och herrar, bästa åhörare
Man ska absolut inte underskatta den tredje sektorns betydelse. Det är omsorg om medmänniskorna som har byggt upp vårt välfärdssamhälle. Välfärdssamhället har många anhängare. Den osjälviska entusiasmen är en mycket stark drivkraft. De allmännyttiga organisationerna behövs för att kunna kanalisera denna positiva energi till meningsfulla syften.
Detta gäller idag och även i framtiden.

Nätverket Frivilligt på svenska består av: Finska Missionssällskapet, Folkhälsan, HelsingforsMission, Helsingfors stads Social- och hälsovårdsverk, Luckan, Psykosociala föreningen Sympati, SAMS Samarbetsförbundet kring funktionshinder rf, Svenska pensionärsförbundet rf, Helsingfors Svenska Marthaförening, Församlingarna i Helsingfors, Psykosociala Förbundet r.f. och Andreas Helps